Den 16e januari i år sa kroppen ifrån. Efter flera år med ett på tok för högt tempo orkade kroppen inte längre. Allt började väl igentligen redan 2006 när våran dotter föddes. Hon föddes med kort tarmsyndrom och under ett år bodde jag och hon på sjukhus medans J var hemma med våran, då, 4-åriga dotter.  Åren efter det innehöll flertalet akuta resor till och från sjukhuset. När hon väl var frisk så började jag studera till sjuksköterska. Pluggade 1.5 år och under den tiden hade jag 2 tunga missfall och en fullgången graviditet. Tog ett år mammaledigt och även under den tiden blev det en hel del sjukhusbesök. Den här gången med min son. Hoppade sen på skolan igen och under sista terminen bestämde jag och min man oss för att gå skilda vägar. Ett riktigt tufft år väntade tills vi en dag såg varandra i ett nytt ljus och beslutade oss för att börja om tillsammans igen. När jag trodde att allt var bra kom det tunga beskedet att min älskade mamma hade fått tillbaka sin bröstcancer. Den här gången hade den satt sig i hennes lungor och skelett. Återigen en massa sjukhusbesök och tillslut hade metastaserna spridit sig till hjärnan. Jag har fått ställa in mig på att hon kommer att lämna oss tidigare än vad som var tänkt från början. Under alla dom här åren har jag bara kört på, kört på för att inte gå under och behöva tänka på hur tungt livet var. Tagit hand om alla andra och inte sett mina egna behov. Så den 16e januari sa min kropp som sagt ifrån. Det började med att min chef, under morgonmötet, frågade mig: -Hur mår du egentligen Anna? Då brast det. Jag kunde inte sluta gråta. Dagen efter gick jag till vårdcentralen och fick komma till en helt fantastisk läkare som sjukskrev mig på direkten. Jag gick även till kurator under den här tiden och fick, genom VC, gå en stresshanteringskurs. Jag får jobba med min hälsa och inställning till livet VARJE DAG för att inte falla tillbaka i dåliga vanor.
Så, ta hand om er och prioritera er själva och eran hälsa ibland. Det gör verkligen under för kropp och knopp.
 

Min utmattning

Utmattning Kommentera
Den 16e januari i år sa kroppen ifrån. Efter flera år med ett på tok för högt tempo orkade kroppen inte längre. Allt började väl igentligen redan 2006 när våran dotter föddes. Hon föddes med kort tarmsyndrom och under ett år bodde jag och hon på sjukhus medans J var hemma med våran, då, 4-åriga dotter.  Åren efter det innehöll flertalet akuta resor till och från sjukhuset. När hon väl var frisk så började jag studera till sjuksköterska. Pluggade 1.5 år och under den tiden hade jag 2 tunga missfall och en fullgången graviditet. Tog ett år mammaledigt och även under den tiden blev det en hel del sjukhusbesök. Den här gången med min son. Hoppade sen på skolan igen och under sista terminen bestämde jag och min man oss för att gå skilda vägar. Ett riktigt tufft år väntade tills vi en dag såg varandra i ett nytt ljus och beslutade oss för att börja om tillsammans igen. När jag trodde att allt var bra kom det tunga beskedet att min älskade mamma hade fått tillbaka sin bröstcancer. Den här gången hade den satt sig i hennes lungor och skelett. Återigen en massa sjukhusbesök och tillslut hade metastaserna spridit sig till hjärnan. Jag har fått ställa in mig på att hon kommer att lämna oss tidigare än vad som var tänkt från början. Under alla dom här åren har jag bara kört på, kört på för att inte gå under och behöva tänka på hur tungt livet var. Tagit hand om alla andra och inte sett mina egna behov. Så den 16e januari sa min kropp som sagt ifrån. Det började med att min chef, under morgonmötet, frågade mig: -Hur mår du egentligen Anna? Då brast det. Jag kunde inte sluta gråta. Dagen efter gick jag till vårdcentralen och fick komma till en helt fantastisk läkare som sjukskrev mig på direkten. Jag gick även till kurator under den här tiden och fick, genom VC, gå en stresshanteringskurs. Jag får jobba med min hälsa och inställning till livet VARJE DAG för att inte falla tillbaka i dåliga vanor.
Så, ta hand om er och prioritera er själva och eran hälsa ibland. Det gör verkligen under för kropp och knopp.